fetochpatetisk

Känner mig så fruktansvärt tom just nu. Allt är svart, vart är alla som en gång sagt att dom älskar mig? Jag ser inget samband med någon just nu. Känner mig ensamast i hela världen. Känns som att mitt hjärta är sönder, som att det gått i spillror och att spillrorna sopats upp och slängda i papperskorgen. Jag känner mig värdelös, inte betydelsefull alls, för någon. Har vart borta i tre veckor, är jag redan bortglömd?

 

 

Som ni som läser vet så skrev jag att jag skulle berätta en hemlighet, en mörk del av mitt liv jag inte ens har tankarna att någon gång i hela mitt liv ens berätta till min syster eller bästa vän.

Skriver jag ut den här kommer jag få många fördomar från er tjejer, jag antar att det mestadels är tjejer som läser? Eller?
Iallafall, jag är sjuk.
- Aha, vadå sjuk, som i vad? Det fattar vi redan att du är med denhär sjuka bloggen? - tänker ni då..

Men nej. Mina mat-tankar och min kroppsfixering är bara på ytan av det djupa hav som jag går igenom just nu. Eller snarare, försöker simma igenom just nu, utan att få kramp och drunkna.
Jag har tappat andan och orken många gånger, det ska gudarna veta, så jag har vart där, på botten.
- Men har man aldrig vart på botten, kan man aldrig nå toppen, right?

Nu när jag tänker efter vet jag inte hur fingrarna ska hitta rätt tangenter, hitta rätt ord till att framföra min hemlighet..
Men jag ska försöka ge det ett tappert försök, och framför allt vara ärlig med allt.

Jag har ett sjukligt behov utav lyx och en förskönad yta utåt. Jag har sen ettan på gymnasiet vart den tjejen som alltid hade dom snyggaste kläderna, som alltid hade det senaste. Jag var hon som bar nya märkesjackor och tunikor som om det vore underkläder. Jag var först ut i klassen med allt. Primeboots, ni vet? Domdär "mainstream-bootsen" jag numera kallar dom med tanke på att alla springer runt med dom. Jag hade fyra olika! Två låga, i svart och brunt, ett par höga svarta och ett par till höga svarta med dragkedja där bak. För er som inte vet vad det är för boots kan jag iallafall tillägga att lägsta pris är 2700 och högsta är 3900 kr. (för dom jag ägde iallafall). Slå ihop summan x4 så blir det 13.200 kronor. Trettontusen och tvåhundra spänn! Och det är bara en liten del av allt jag ägde.

Alla tyckte att jag verkade komma från en fin familj, många undrade vart jag bodde, och hur jag bodde. Överklassbruden, det smeknanmnet fick jag från några killar som gick restauranglinjen i samma byggnad. Min lärare var märkesintresserad hon med, och frågade vid ett tillfäle om vad mina föräldrar jobbade med. Jag visste att det var ett oskyldigt sätt som att fråga "hur har du råd med alla dina dyra kläder unge?!"
Jag ville inte ljuga, men var tvungen. "Mamma jobbar med mediciner av något slag, jag vet inte riktigt.. Och pappa jobbar borta en del, han jobbar med pr och reklam."
Det tyckte jag lät bättre än att säga sanningen, att mamma jobbade inom vården, som alla vet är underbetalt, och att min pappa jobbade på posten. Där är även det ett underbetalt yrke.
Jag hade själv inget jobb. Och ändå var jag den som ständigt hade pengar.

Min mamma och pappa är skilda i för sig, och mammas "nya" (dom har vart tillsammans sen jag var 7) han har dock pengar. Han är någon slags aktiemäklare, och får oss att kunna bo fint. Men även om han har pengar är han snål. Inget extra går till oss "barn" i familjen. Sorgligt nog då han ibland får in 90 tusen, 90.000 jävla kronor efter skatt!! Men honom räknade jag inte med när min lärare frågade. Jag och han har rätt svårt för varandra, så han inkluderas nästan adrig i såna frågor.

Men okej, om mina föräldrar inte betalade mig alla mina fina jackor och skor jag ägde, mina riktiga dyrgripningar, min fina fasad, vem gjorde det då? Eftersom jag själv inte hade jobb heller? Fortsätter ni läsa min själbiografi kommer ni snart få svaret.

- "Shit älskling! Din låtsasfarsa är verkligen generös! Har du fått nya primeboots igen!? Så fin är du älskling, du klär dig jättebra i den modellen." Min pojkvän, till och med för honom levde jag ett dubbelliv med på slutet. Det ska tilläggas att min pojkvän själv var mode och märkesmedveten, och han visste previs vad som var inne att ha för tunikor/jackor/skor, och vad dom kostade. Hans familj hade gott om pengar och hans mamma klädde sig med alltid med märken själv. Till svar på att jag hade nya skor IGEN sa jag att jag hade hjälpt min "låtsasfarsa" med lite papperjobb hemma. Och han köpte det. Min dåvarande pojkvän var inte hemma hos mig så ofta, vi var mestadels hos honom när vi sågs. Han var ensam hemma oftare. Så att han skulle få chansen att snacka med min låtsasfarsa om alla pengar jag fick i månaden trodde jag aldrig skulle dyka upp. Jag var lugn tills vidare..

Detta är alltså en text helt skriven utav mig, från mitt egna liv. Håll utkik efter inlägg #2 om ni vill veta alla svar ni inte fick svar på i del #1. Ha gärna synpunkter i kommentarsfältet om det var för långt / för kort osv. Fortsättningen kommer imorn om jag får tid.

Puss så länge <3

Pressen på att vara någon annan, någon bättre än just den du är.
- Den kommer alltid att finnas sålänge jag lever tror jag.

Min dag hittills har vart bra dock.
Ska hålla upp det såhär nu. Ska verkligen inte äta, blir äcklad när jag ser mig själv i spegeln. Jag är så jävla äcklig just nu. Klockan i usa är snart åtta på morgonen, och jag har vart ute på en härlig springtur i 45 min, och ska snart till gymmet.

Hoppas det går bra för er fina där ute, och att ni håller er uppdaterade, ikväll kan ni läsa om min hemlighet. Tanken är att min "lilla" hemlighet går att skriva flera sidor om. Så tanken är att skapa en ny kategori här på bloggen om just min hemlighet.

Magen vrider sig när jag tänker efter vad ni alla kommer få för sjuk bild utav mig.. Men stay tuned om ni vill läsa något riktigt destruktivt..

När jag känner mig mind fucked är en powerwalk det bästa sättet för att motverka stressen, pressen och tårarna. Klumpen i magen blir ofta lättare, andningen känns bättre till och med.

Hatar att ha ångest, försöker gång på gång duscha bort den, skrubba bort den. Men den stannar alltid kvar, som om den satt sig i skinnet. I ryggmärgen. Där har den nog satt sig, i ryggmärgen. Undrar när den växer bort, kommer den någonsin att växa bort?

 

 

Let's face it.
Jag är inte perfekt, det är därför jag har denna bloggen om jag inte minns fel. Här vill jag bli accepterad precis som jag är, eller, jag vet att jag inte kommer att bli accepterad som den jag är.
-MEN! Jag kan med och skriva mina synder och mitt tragiska liv med en skyddsmantel. Här känner jag mig osynlig, vitt på svart, ingen vet vem jag är.

Just nu är jag i USA, klockan är ungefär 5 på eftermiddagen. Jag bor hos en familj jag knappt känner, (min pappas kusin rättare sagt), men känner dom knappt. Ska vara här i ett halvår, har vart här i en vecka och har redan panik. Känner jag mig rätt kommer jag boka om biljetten och sticka hem snart.

Nog om USA och familjen jag bor hos. (Än på ett tag)
Klockan är strax efter middagstid, och jag lider. Jag lider som in i helvete. Jag har syndat, åt två portioner med pasta vid middagen. Sen när familjen stack iväg och kollade på killens fotbollsmatch slet jag upp frysen och skaferiet och började hetsa. Som om jag aldrig i hela mitt liv sett godsaker. Har hetsätit varje dag snart i en vecka.
Vill spy, men det går inte. HUR BÄR NI SOM SPYR ER ÅT EGENTLIGEN? HELVETE VAD KRÅNGLIGT DET SKA VARA ATT FÅ UPP SKITEN!?!?

Tänkte skriva en hemlis här på bloggen om några timmar.. Känner att dethär är det enda stället jag kan vara uppriktig och ärlig mot mig själv, att kunna skriva av mig vad jag vill liksom.

Usch, jag skäms så över det.. Men ångesten tar över och jag måste lätta på mitt hjärta. Hörs senare <3