Påbörjade idag den såkallade "flygvärdinnedieten", på endast 4 dagar ska man tydligen tappa 5 kg.. Låter för bra för att vara sann, helt magiskt för bra, så jag ska ge den en chans! Helt klart, hade vart hur amazing grace som hest om den faktiskt funkade, dom varnar ändå att man BARA få följa den strikt i 4 dagar för hälsan och blabla, men funkar den ska jag helt klart fortsätta fler dagar!

Frukost: En halv grapefrukot, 1 kopp kaffe/te

Lunch: Grillad biff eller köttfärsbiff (inte mer än din handflata) med grönsallad och tomater utan dressing.

Middag: Två hårdkokta ägg, haricots verts och en halv grapefrukt.

 

 

 

Någon mer än jag som vart med om människor som ger-sympati-komplimanger? Alltså, det är fan det värsta jag vet ska jag tala om.
För er som inte hänger med, jag hatar när man ger fake-komplimanger / ljuger den andra rätt upp i ansiktet!!

Exempel

Din kompis påstår att hon har gått upp i vikt, och du ser med egna ögon att hon faktiskt har gått upp i vikt, men istället för att hålla med henne så säger du "nej men sluta, det har du ju inte alls!! Du är jättesnygg, skulle lätt byta kropp med dig!!" Men innerst inne känner du egentligen "eh, aah.. du kanske borde tänka dig för vad du äter nu!"

 

Hur många tycker att detta är rättvist mot din kompis/mamma/syster eller vad det nu är? Ge henne verklighetsbilden från början, så att hon hinner tänka om och göra något åt det innan hon känner sig allt för bekväm i sig med tanke på att ingen håller med henne om viktuppgången, och under tiden då hinner äta upp sig ÄNNU mer!!!?? Jag hatar den falskheten.

 

Skulle min mamma/syster/kompis yttra sig om det och dom faktiskt har gått upp i vikt skulle jag vara ärlig, fast på ett schysst sätt. Tro mig, det finns schyssta sätt att vara ärlig! Så ärligt talat till er ljugpottor där ute som ger sympati-komplimanger, LÄGG NER, eller vill ni att er vän/mamma/syster ska vara större än er? Hur tänker ni?

 

 

 

 

Idag har det vart en bra dag hittils, klockan är 12 här (dagtid) och jag har vart vaken sen 7, och bara druckit två koppar te, vatten, äppelcidervinäger (1 tsk), och ätit en halv burk barnmat, cirka 25 kcl.

Jag är mer pepp än vanligt på det nyttiga, känner mig fortfarande äcklig sen gårdagens hets. Shame on me.. Ska ta en härlig pw/springtur senare ikväll med, ser fram emot det då jag skapat en ny asbra spelningslista på spotify som endast innehåller pepp-musik, träningsmusik. I love it <3

Här är en bild än så länge, på min arm.. Har gått och fixerat mig på armar och nyckelben at the moment.. Men mer bilder på¨kroppen kommer.

 

Jag gillar första bilden, jag ser helt ok smal ut där.. Men det är bara för att den är suddig, jag vet.
Ni behöver inte kritisera, jag är tjock, men jag jobbar på det.
Stay tuned for update!

Puss och Kram

 

 

Kluven på livet.. Vill ha så mycket, men orkar inte kämpa för det.. Vill ha mer än mycket. Men vad gör jag åt det då? Jo inget..

Just nu: Sitter och äter kakor med mjölk. Läs kakor i mjölk, har tappat upp en tallrik med mjölk och hälls i massa kakor, småkakor som smakar som mariekex ni vet? Det är sjukt gott..
Men det äcklar mig samtidigt.. Jag tror ju knappast hon på bilden ovanför äter kakor..
Vill att mina piller ska komma nu!!!!!! Samma dag som jag börjar med dom ska jag väga mig och hålla er uppdaterade. Tänkte även lägga ut bilder på mig sjäv imorn. Intressant? Håll utkik!!

Hur går era dieter? Har ni något ni vill tipsa med, eller vill ni ha en tävling med mig? Man blir så sjukt mycket mer motiverad att ha någon vid sin sida som förstår och som man kan tävla emot, då kämpar man mer..

Dagens -

Jag äter som en elefant nu. Jag ser ut som en elefant med för den delen.. Just nu ligger jag i sängen och äter kola-godisar, är hur mätt som helst och ändå fortsätter jag tugga! Och magen blir bara större och större, snart spricker jag nog. Varför slutar jag inte äta undrar ni nu då? Svar: jag kan inte. Det är det som är det sjuka, att jag kan fan inte sluta äta när jag väl börjat hetsa!!!

Det är något allvarligt fel i min hjärna. Jag ska alltid ha tills det tar slut. Fattar verkligen inte. Mår ju så sjukt dåligt på det, och ångesten efteråt ska vi inte ens tala om. Ångesten kan defieneras i döds¨ngest skulle jag vilja säga.

 

Dagens +
Är så sjukt glad dock att jag fått mail av sidan jag beställde mina piller ifrån, betalning gick igenom efter några om och men (jag har inget amerikanst bankkort) och pillrerna är nu skickade! WIHOO, än är hoppet inte förlorat.

Är det någon mer som känner igen sig i denhär bilden?

 

 

     

 

Har ångest över denna dagen, vill inte ens gå upp ur sängen.
Orkar inte träffa människor, orkar inte prata med någon. Vill bara vara själv idag. Orkar inte vara trevlig och fake-glad... Vill mest hem till mitt älskade sverige, min älskade säng och min älskade mamma.

Vet inte ens vad jag ska blogga om egentligen. Har ångest över allt idag, splittrade känslor över allt. Hatar mig själv, men hatar alla andra mer. JAG VET INTE.

Btw så älskar jag usa!

Dom har koffein tabletter och laxeringsmedel i mataffären för endast 30 spänn/paketet!

Så sjuukt jävla värt är det, ska köpa med mig massor askar hem, och i varje ask med koffein får man tre kartor i med sammanlagt 34 tabletter i!! I'm in heaven!

Reductil är dessutom MYCKET lättare att få tag på här än hemma i sverige, för mig var det bara att gå in på ett online-apotek och klicka hem till adressen jag har här. Dock har jag fått skriva min farbrors namn på paketet, med tanke på att jag inte är bosatt här. Men jag är hemma varje dag så kan dagligen kolla posten, och han jobbar varje dag. Så lär inte vara några konstigheter att få hem dom i smyg!

 

Dom har även bantningspiller i matäfferna, receptfritt, så har tagit kort på hyllan med olika sorter som jag ska google-plugga på, sen köpa.

Rescensioner kommer när jag börjat!! Nu ska jag träna, puss

 

 

 

Mina bröst är helt borta snart, jag har gått från D-kupa till A-kupa..
Måste köpa nya behåar. Kanten på bhn är liksom synbar när jag har kläder på mig, det är bara luft kvar i den. Men varför har jaag bara tappat fett där, det kan man fråga sig... RETLIGT.

Har beställt reductil nu, jag hoppas jag får dom snart, och att jag kan tappa 10 kg på 2 månader eller mindre med hjälp av dom. Vill ha så smala ben som hon på bilden. Jag vill, och jag SKA.

 

 

Känner mig så fruktansvärt tom just nu. Allt är svart, vart är alla som en gång sagt att dom älskar mig? Jag ser inget samband med någon just nu. Känner mig ensamast i hela världen. Känns som att mitt hjärta är sönder, som att det gått i spillror och att spillrorna sopats upp och slängda i papperskorgen. Jag känner mig värdelös, inte betydelsefull alls, för någon. Har vart borta i tre veckor, är jag redan bortglömd?

 

 

Som ni som läser vet så skrev jag att jag skulle berätta en hemlighet, en mörk del av mitt liv jag inte ens har tankarna att någon gång i hela mitt liv ens berätta till min syster eller bästa vän.

Skriver jag ut den här kommer jag få många fördomar från er tjejer, jag antar att det mestadels är tjejer som läser? Eller?
Iallafall, jag är sjuk.
- Aha, vadå sjuk, som i vad? Det fattar vi redan att du är med denhär sjuka bloggen? - tänker ni då..

Men nej. Mina mat-tankar och min kroppsfixering är bara på ytan av det djupa hav som jag går igenom just nu. Eller snarare, försöker simma igenom just nu, utan att få kramp och drunkna.
Jag har tappat andan och orken många gånger, det ska gudarna veta, så jag har vart där, på botten.
- Men har man aldrig vart på botten, kan man aldrig nå toppen, right?

Nu när jag tänker efter vet jag inte hur fingrarna ska hitta rätt tangenter, hitta rätt ord till att framföra min hemlighet..
Men jag ska försöka ge det ett tappert försök, och framför allt vara ärlig med allt.

Jag har ett sjukligt behov utav lyx och en förskönad yta utåt. Jag har sen ettan på gymnasiet vart den tjejen som alltid hade dom snyggaste kläderna, som alltid hade det senaste. Jag var hon som bar nya märkesjackor och tunikor som om det vore underkläder. Jag var först ut i klassen med allt. Primeboots, ni vet? Domdär "mainstream-bootsen" jag numera kallar dom med tanke på att alla springer runt med dom. Jag hade fyra olika! Två låga, i svart och brunt, ett par höga svarta och ett par till höga svarta med dragkedja där bak. För er som inte vet vad det är för boots kan jag iallafall tillägga att lägsta pris är 2700 och högsta är 3900 kr. (för dom jag ägde iallafall). Slå ihop summan x4 så blir det 13.200 kronor. Trettontusen och tvåhundra spänn! Och det är bara en liten del av allt jag ägde.

Alla tyckte att jag verkade komma från en fin familj, många undrade vart jag bodde, och hur jag bodde. Överklassbruden, det smeknanmnet fick jag från några killar som gick restauranglinjen i samma byggnad. Min lärare var märkesintresserad hon med, och frågade vid ett tillfäle om vad mina föräldrar jobbade med. Jag visste att det var ett oskyldigt sätt som att fråga "hur har du råd med alla dina dyra kläder unge?!"
Jag ville inte ljuga, men var tvungen. "Mamma jobbar med mediciner av något slag, jag vet inte riktigt.. Och pappa jobbar borta en del, han jobbar med pr och reklam."
Det tyckte jag lät bättre än att säga sanningen, att mamma jobbade inom vården, som alla vet är underbetalt, och att min pappa jobbade på posten. Där är även det ett underbetalt yrke.
Jag hade själv inget jobb. Och ändå var jag den som ständigt hade pengar.

Min mamma och pappa är skilda i för sig, och mammas "nya" (dom har vart tillsammans sen jag var 7) han har dock pengar. Han är någon slags aktiemäklare, och får oss att kunna bo fint. Men även om han har pengar är han snål. Inget extra går till oss "barn" i familjen. Sorgligt nog då han ibland får in 90 tusen, 90.000 jävla kronor efter skatt!! Men honom räknade jag inte med när min lärare frågade. Jag och han har rätt svårt för varandra, så han inkluderas nästan adrig i såna frågor.

Men okej, om mina föräldrar inte betalade mig alla mina fina jackor och skor jag ägde, mina riktiga dyrgripningar, min fina fasad, vem gjorde det då? Eftersom jag själv inte hade jobb heller? Fortsätter ni läsa min själbiografi kommer ni snart få svaret.

- "Shit älskling! Din låtsasfarsa är verkligen generös! Har du fått nya primeboots igen!? Så fin är du älskling, du klär dig jättebra i den modellen." Min pojkvän, till och med för honom levde jag ett dubbelliv med på slutet. Det ska tilläggas att min pojkvän själv var mode och märkesmedveten, och han visste previs vad som var inne att ha för tunikor/jackor/skor, och vad dom kostade. Hans familj hade gott om pengar och hans mamma klädde sig med alltid med märken själv. Till svar på att jag hade nya skor IGEN sa jag att jag hade hjälpt min "låtsasfarsa" med lite papperjobb hemma. Och han köpte det. Min dåvarande pojkvän var inte hemma hos mig så ofta, vi var mestadels hos honom när vi sågs. Han var ensam hemma oftare. Så att han skulle få chansen att snacka med min låtsasfarsa om alla pengar jag fick i månaden trodde jag aldrig skulle dyka upp. Jag var lugn tills vidare..

Detta är alltså en text helt skriven utav mig, från mitt egna liv. Håll utkik efter inlägg #2 om ni vill veta alla svar ni inte fick svar på i del #1. Ha gärna synpunkter i kommentarsfältet om det var för långt / för kort osv. Fortsättningen kommer imorn om jag får tid.

Puss så länge <3

Pressen på att vara någon annan, någon bättre än just den du är.
- Den kommer alltid att finnas sålänge jag lever tror jag.

Min dag hittills har vart bra dock.
Ska hålla upp det såhär nu. Ska verkligen inte äta, blir äcklad när jag ser mig själv i spegeln. Jag är så jävla äcklig just nu. Klockan i usa är snart åtta på morgonen, och jag har vart ute på en härlig springtur i 45 min, och ska snart till gymmet.

Hoppas det går bra för er fina där ute, och att ni håller er uppdaterade, ikväll kan ni läsa om min hemlighet. Tanken är att min "lilla" hemlighet går att skriva flera sidor om. Så tanken är att skapa en ny kategori här på bloggen om just min hemlighet.

Magen vrider sig när jag tänker efter vad ni alla kommer få för sjuk bild utav mig.. Men stay tuned om ni vill läsa något riktigt destruktivt..

När jag känner mig mind fucked är en powerwalk det bästa sättet för att motverka stressen, pressen och tårarna. Klumpen i magen blir ofta lättare, andningen känns bättre till och med.

Hatar att ha ångest, försöker gång på gång duscha bort den, skrubba bort den. Men den stannar alltid kvar, som om den satt sig i skinnet. I ryggmärgen. Där har den nog satt sig, i ryggmärgen. Undrar när den växer bort, kommer den någonsin att växa bort?

 

 

Let's face it.
Jag är inte perfekt, det är därför jag har denna bloggen om jag inte minns fel. Här vill jag bli accepterad precis som jag är, eller, jag vet att jag inte kommer att bli accepterad som den jag är.
-MEN! Jag kan med och skriva mina synder och mitt tragiska liv med en skyddsmantel. Här känner jag mig osynlig, vitt på svart, ingen vet vem jag är.

Just nu är jag i USA, klockan är ungefär 5 på eftermiddagen. Jag bor hos en familj jag knappt känner, (min pappas kusin rättare sagt), men känner dom knappt. Ska vara här i ett halvår, har vart här i en vecka och har redan panik. Känner jag mig rätt kommer jag boka om biljetten och sticka hem snart.

Nog om USA och familjen jag bor hos. (Än på ett tag)
Klockan är strax efter middagstid, och jag lider. Jag lider som in i helvete. Jag har syndat, åt två portioner med pasta vid middagen. Sen när familjen stack iväg och kollade på killens fotbollsmatch slet jag upp frysen och skaferiet och började hetsa. Som om jag aldrig i hela mitt liv sett godsaker. Har hetsätit varje dag snart i en vecka.
Vill spy, men det går inte. HUR BÄR NI SOM SPYR ER ÅT EGENTLIGEN? HELVETE VAD KRÅNGLIGT DET SKA VARA ATT FÅ UPP SKITEN!?!?

Tänkte skriva en hemlis här på bloggen om några timmar.. Känner att dethär är det enda stället jag kan vara uppriktig och ärlig mot mig själv, att kunna skriva av mig vad jag vill liksom.

Usch, jag skäms så över det.. Men ångesten tar över och jag måste lätta på mitt hjärta. Hörs senare <3